Flera skolor har valt att besöka utställningen Årets Bild med sina elever på högstadiet och gymnasiet. En av skolorna är Soltorgsgymnasiet. Eleverna skrev - som en del av sin uppgift - recensioner av Årets Bild. Tre av eleverna som gjort recensioner är Serhat Dundar, Lisa Vacchi och Ella Gillsberg.
Serhat Dundar:
Det blev virusets år
Fram till 28 februari 2022 finns pristagarna i tävlingen Årets bild i Borlänge på BoMo. Bilder tagna av svenska journalister och fotografer i Sverige och över hela världen fyller de vita väggarna i utställningslokalen och dokumenterar ett år som passerat.
Som alla vet var 2020 virusets år. Ett år har passerat fyllt av sorg och lidande. Det syns i motiven på bilderna att fotograferna och journalisterna fokuserat på pandemin. Fotografen Niclas Hammarström hade flest nomineringar och var även den mest dekorerade pristagaren. Hans bilder som tog pris i årets porträttbild och årets nyhetsbild inrikes, rörde pandemin och samhällets sorg. Pristagarna i årets sportbild och årets sportreportage berörde pandemins avtryck på den svenska sportkulturen. Där står Robert Eriksson som vinnare i årets sportreportage och Maxim Thorc som vinnare i årets sportbild. Sportreportaget av Robert Eriksson beskriver publikens engagemang och passion för fotbollslag och fotboll som sport trots svårigheterna under pandemiåret.
En sorglig situation under ett sorgligt år men ändå finner man det vackra i stunden. Två män i riskåldern för en dödlig Covid-sjukdom engagerar sig för att se matchen och favoritlaget. Genom att kombinera bildtexten med bilden kan vi om flera år fortfarande se det relevanta med bilden och känslorna kommer inte att förändras. Detta är egentligen en mörk bild med en mörk inramning då dessa åldrade män inte kan se sitt favoritlag efter att det varit en vana genom hela livet. Tack vare bildtexten förstår vi det vackra i ögonblicket. Att se sitt lag på TV är inget alternativ, Lennart och Birger tar sig till planen och gör det bästa av en tragisk situation. Robert Eriksson har skapat en dynamisk bild som tydligt illustrerar passionen för fotboll och detta väckte ett intresse inom mig.
Många av årets bilder följde samma spår. Årets nyhetsreportage inrikes, vardagslivsbild inrikes, nyhetsreportage utrikes är några exempel. Paul Hansens vinnarbild i ”årets nyhetsreportage inrikes” fyller rummet med känslor. Sorgen och lidandet som uppstår när man ser den gamle kvinnan och hennes döda man blandas med glädjen i rummet av att hon får säga farväl en sista gång.
Skillnaden är just den gamla kvinnan. I Paul Hansons bild finns det vackra då den avlidne har en person som bryr sig medan i Joel Marklunds bild är begravningsceremonin fullkomligt tom. Det är av denna orsak som jag uppskattar Paul Hansons bild då den inte endast får fram en känsla av tomhet och sorg utan även glädje.
Utställningen i sig var trots de många tunga motiven en positiv upplevelse tack vare de aktuella budskapen i vinnarbilderna. Det syntes till exempel att ”black lives matter”- protesterna, pandemin och skogsbränderna var viktiga händelser och avgörande ögonblick att dokumentera under förra året. Det blir tydligt att årets bild premierar bilder med syfte och budskap från det gångna året. Det är bra att utställningen sker varje år och de aktuella bilderna blir som en modern historia från det gångna året.
Lisa Vacchi:
Ett minnesvärt år i bilder
I en blandning av rå verklighet och estetik i en liten lokal på Sveatorget i Borlänge lyfts det minst sagt händelserika året 2020 fram i en serie av bilder.
Pandemi, naturkatastrof och aktivism är bara några av de motiv som får det annars kala rummet att väckas till liv när vinnarna av Sveriges mest prestigefyllda pris för bildjournalister visas upp. Det är det tredje året i rad som Borlänge, tack vare föreningen Borlänge Bildfestival, får vara en av tre orter som visar utställningen, och det här året skiljer sig materialet från allt man någonsin har sett.
Känslan av hopplöshet och utmattning är något vi alla känner igen från det gångna året, och det speglas inte minst i Årets porträttreportage av Andreas Bardell på Aftonbladet. Sjukhuspersonal i full utrustning har numera blivit vardag och det hårda trycket lämnar sina spår, ytliga som invändiga. Pandemin slog hårt mot oss alla och det blev plötsligt tydligt hur viktig gruppen var. Ändå lyckades vi inte ta hand om de som tog hand om oss. Årets porträttreportage låter oss se de fysiska avtrycken som pandemin gjort och Bardell bevisar att det ibland är de enklaste bilderna som känns mest.
Rör man sig vidare in i lokalen möter man ännu ett resultat av pandemin som har blivit allt för känt för gemene man. Årets vardagslivsreportage inrikes av Daniel Nilsson har fångat en av de största förändringarna i svenskt arbetsliv och verkar oundvikligen vara en pastisch av Lars Tunbjörks färgstarka och ikoniska bilder. Bilderna är tagna med stark blixt och Nilsson har likt Tunbjörk förmågan att låta allt i bilden existera på samma betydelsenivå. Nilssons reportage skildrar vår vardag med fotografisk skicklighet och visar den komik som uppstår när människan tvingas vara kreativ.
Det är inte alltid lätt att komma ihåg omvärlden när vi är uppe i våra egna kriser och det är därför fotografer som Anders Hansson på DN finns. I Årets vardagslivsreportage utrikes lyfter Hansson något som verkar vara en kris utan slut. Bilderna visar det inofficiella flyktinglägret No Camp i norra Bosnien där migranter stannar på sin väg att försöka ta sig in i Kroatien och EU. Trots tuffa levnadsförhållanden i smuts och kyla lyckas Hansson sätta ljus på det faktum att hoppet är det sista som lämnar människan.
2020 var ett år präglat av tragiska händelser och det är ingen tvekan om att vi kommer få läsa om den här omtumlande perioden i framtidens historieböcker. Men, ur allt ont kommer något gott och denna gång blev det utställningen Årets Bild. Som den Borlängebo jag är känns det bra att ha något fint i hjärtat av Sveriges fulaste stad.
Ella Gillsberg
Det som aldrig får glömmas bort
Ovanför de grå industrifasaderna ringlar den grå röken upp mot den ännu gråare himlen. När jag sitter här på busslinje 3 till Kvarnsveden från Borlänge centrum kan jag inte låta bli att tänka på utställningen av Årets bild 2021 på BoMo vid Sveatorget.
Bilderna som sitter uppe på de vita väggarna fram till 28 februari 2022 gör mig arg. Inte arg på bilderna eller dess fotografer, utan på det som vi får se. Arg på de katastrofer som är dessa bilders motiv. Arg på att samhället ser ut som det gör, arg på att inte tillräckligt görs åt saken. Krigsflyktingar, extremväder, pandemi, rasism och död. Utställningen domineras av fotografier som gör åskådaren rent av deprimerad. För varje bild jag ser kommer jag ihåg sådant jag sedan länge glömt bort. Bränderna i Australien, demonstrationerna efter mordet på George Floyd och restriktionerna vid begravningar.
Kangaroo Island utanför Australien, även kallad “Noas ark” på grund av det unika djurlivet, drabbades av en brand i början av januari. Ca hälften av de 50 000 koalorna dog efter att nästan halva ön brunnit. Bilden är tagen av Lotta Härdelin och hon vann pris i kategorin Årets vardagsbild utrikes. Jag har inte ägnat en tanke åt bränderna i Australien som förstörde eukalyptusskogarna sedan medierna slutade rapportera om dem. Men när jag stod där och förlorade en stirr-tävling mot den brännskadade koalan hände något. Helt plötsligt mindes jag rubrikerna om förstörda ekosystem och bevisen för att dessa bränder var en konsekvens av växthuseffekten. Från tårna ända ut i fingertopparna känner jag mig less, som om luften gått ur mig.
De utmattade ansiktena på vårdpersonalen. Anders Bardell tog hem första pris i kategorin årets proträttrepotage tack vare dessa bilder. De speglar effekten av Covid-19 på alla de som arbetade inom vården. Den svarta bakgrunden i kombination med kamerablixten gör att det inte finns något att gömma sig bakom. Bilderna är råa, äkta. Tittar man nära kan varje litet märke ses. Det är som om alla vårdpersonalens övertimmar, svett och tårar sammanfattas i dessa bilder. Bilderna säger allt vi behöver veta om den hektiska kampen mot pandemin på sjukhusen.
Som fortsättning på temat ’världen suger’ kommer bilden på Shamsullah av Anders Hansson. Denna bild ingår i årets vardagsbildsreportage utrikes. Fotot är taget i Bihac, strax innan Shamsullah och hans vänner ska försöka korsa gränsen till Kroatien. När jag stod här, framför Hanssons svartvita bilder av människor som sover på en tunn filt i en förfallen byggnad ville jag skrika men det gjorde jag inte. Nej, jag fortsatte snällt att titta på fotografierna och läsa bildtexterna.
När jag går av bussen vid Sahlstedtsgatan har solen gått ner och himlen är mörk. Lamporna i utställningshallen är fortfarande tända. Genom de stora fönstren syns fotografierna tydligt. En samling bilder som visar händelser från det gångna året. Allt det som allmänheten inte orkar ta in längre. Det som vi slutat lyssna på, dödssiffrorna, flyktingarna, växthuseffekten, krig och svält. Utställningen av Årets bild 2021 är betydelsefull. Årets bild låter åskådarna ta in informationen på ett sätt som artiklar, böcker och rapporter inte riktigt kan. Utställningen är central därför att den påminner oss om allt det som borde göra oss arga. Den är en sammanfattning av det som inte får glömmas bort.